Den 6/5 klockan 14. 02 föddes då ÄNTLIGEN(!) våran lilla kille. Har försökt mig på en sammanfattning av födseln. Bli inte rädda ;p

Förlossningen

Vaknar lördags morgon den 5/5 och känner mig annorlunda. Vet inte hur riktigt men något i kroppen känns olikt. Tänker inte närmare på det då jag haft samma känsla en gång nån vecka tidigare. Äter frukost som vanligt, slöar runt under förmiddagen i pyjamas. Känner hur jag har molvärk i magen och difust ont på ena sidan av ryggen. Tänker att det nog inte är nåt så vi bestämmer oss för att åka och veckohandla. När vi går mot bilen känner jag hur det onda i ryggen blir värre och jag tänker att jag kanske inte orkar följa med in i affären ändå. Väl framme bestämmer jag mig för att gå med in, det är ju bara att gå ut igen om det blir för jobbigt. Det här är väl runt 13-tiden ungefär. Kommer hem, äter lunch och tar det lugnt. Klockan närmar sig 15 och vid den tiden börjar det komma korta, inte så farliga värkar. Tänker att det nog är förvärkar och det känns spännande. Äntligen får jag känna något! Har ju helt trängt undan att jag ska få föda, hade vid det här laget börjat ställa in mig på att gå minst till BF. Förvärkarna fortsätter under eftermiddagen blir lite värre men inte så pass att jag känner att jag behöver göra något åt dom.

När dottern lagt sig känner jag hur jag hade velat ha en vetekudde eller liknande att ha på ryggen för nu börjar det bli obekvämt. Detta är vid 19.30 Mannen och jag bestämmer oss för att ha lite filmkväll så vi sätter på en film runt 20.30 och käkar lite chips, vilket jag är glad för så här i efterhand! Det var nämligen det sista jag hann äta innan lillebror föddes. Det blev liksom min kolhydratuppladdning. Mot slutet av filmen har värkarna blivit så jobbiga att jag måste andas igenom dom. Blir lite irriterad över att jag missar delar av filmen men är ändå glad att det verkar vara på gång nu. Pillar i mig 2 Alvedon för att se om det hjälper. Ringer också till mamma för att förbereda dom på att det kanske är på väg att hända något, eftersom att dom (mamma och pappa) ska köra oss till förlossningen när det är dags och även passa dottern medan vi är på sjukhuset. När jag pratat med mamma ringer jag förlossningen och rådfrågar om hur vi ska göra. Hon tycker vi ska vara hemma ett tag till eftersom hon inte tycker jag låter tillräckligt smärtpåverkad under vårat samtal. Hon säger åt mig att ringa igen när jag tycker det känns värre så får vi utgå från det. Ungefär 1.5-2 timmar senare är klockan runt 00.30 och nu ringer jag in igen och hon tycker vi ska komma in för koll eftersom min förra förlossning gick snabbt. Jag ringer mamma igen. Vi packar ihop det sista till BB-väskan och packar en väska till dottern.

Vi blir inskrivna på förlossningen klockan 01.30 den 6/5, blir kopplad till CTG i 30 min och sedan undersökt. Vid klockan 02.30 är jag öppen 3 cm och har inte så kraftiga värkar så jag blir inte flyttad till något rum eftersom förlossningen inte är helt igång än med tanke på att jag är omföderska (då vill dom tydligen att man är öppen 5-6 cm). Blir beordrad promenad i det öde sjukhuset mitt i natten och blir ombedd att återkomma max 2 timmar senare för ny bedömning. Mannen och jag traskar runt med lite pauser för mig att hänga på honom och flämta. Har så ont i ryggen! När vi vankat omkring i ca. 1.5 timme (kl. 04.50) går vi tillbaka, blir kopplade på CTG igen och ny undersökning görs. Klockan 05.15 är jag öppen 5 cm och jag får framplockat de snygga sjukhuskläderna. Duschar och tvättar håret först för att sen svida om.

Blir flyttade till ett förlossningsrum och blir rekommenderad att fortsätta stå upp eftersom att vattnet inte gått än. Nu blir det ny personal på avdelningen och morgonpersonalen kommer klockan 07.00 Står och hänger vid min gåstol och andas. Känner mig tung och riktigt bra på att andas igenom värkarna. Får även beröm för hur avslappnad jag verkar vara så jag känner mig lugn. Försöker stå bredbent för att underlätta huvudet att sjunka ner som fortfarande är relativt högt upp. Klockan 8.12 börjar det bli riktigt jobbigt och jag börjar med lustgas 60/40. Känns bra och jag får till tekniken från början, något som jag tyckte var svårt förra gången. Eftersom att vattnet ännu inte gått bestämmer dom sig för att ta hål på hinnorna och jag säger då till om att jag vill ha EDA innan detta görs. Klockan är nu 9.48 EDAn läggs klockan 10.28 Narkosläkaren hade lite svårt att få till det så hon höll på ett bra tag medan hon sa åt mig att krypa ihop och ligga still. Även när jag kröp ihop så mycket jag kunde så tyckte hon att jag skulle krypa ihop ännu mer. Läget kändes hopplöst eftersom att det tog sån tid. Tillslut lyckas hon och slangen tejpas fast på ryggen.

Nu var ju tanken att man skulle ta hål på hinnorna men eftersom det var fullt på förlossningen behövdes våran barnmorska på ett annat rum och inte förens vid en undersökning klockan 12.55 går hinnorna sönder och hur mycket fostervatten som helst kommer ut. Dom byter sängkläder och jag blir återigen ombedd att vara uppe och stå för att underlätta. Är trött och hungrig. Får in en paj men hinner ta två tuggor innan jag inte klarar att stå upp längre. Börjar gråta av utmattning och hunger, är sjukt besviken att jag inte fick äta min sjukt goda paj! ;) Jag känner inte heller av så bra effekt av EDAn längre. Får lägga mig i sängen och dom sätter skalpelektrod på bebisens huvud klockan 13.29 13.42 får jag riktiga krystvärkar och fy i helvete vad ont det gör!! Jag blir överväldigad och känner inte alls igen situationen från dotterns födsel då jag hade jättebra effekt av EDA och endast kände trycket av krystvärkarna. Nu gör det så ont så jag tror nog att jag blev rädd av den oerhörda kraften som kom inifrån. Känslan av huvudet som åker fram och tillbaka vid varje krystning kände jag inte av förra gången och känslan när huvudet åker tillbaka efter den stora ansträngningen med att trycka ut det gör att jag känner lite ”hopplöshet”. Under krystningsarbetet klarar jag inte av att hantera lustgasen alls så jag lägger bort den helt och andas istället så gott som det går. Klockan 14.00 är det återigen dags för personalbyte. Taskig tajming mitt i krystningen tycker jag. Personalen som kom in då kunde jag inte ens titta på. Jag var så inne i mitt, blundade och koncentrerade mig på vad som skulle göras. Efter en sista krystning klockan 14.02 föds äntligen våran son och jag känner en otrolig lättnad i hela kroppen när han och det sista av fostervattnet kommer ut. Magen blir tom och alla smärta släpper för ett tag. Får upp lillen på magen och han är ju så söt! 10 min senare föds moderkakan fram och klockan 14.30 börjar dom sy ihop bristningarna. Bedövningssprayen dom har på gör nästan ondare än värkarna så jag får fortsätta med lustgasen ett tag till.

Klockan 17.00 blir vi flyttade till BB-avdelning.

Nu är äntligen bebis fixerad så nu tycker jag han kan komma ut! Hur kul är det att sitta fast med huvudet och inte ha nån plats att sträcka ut sig på? Har lockat med rörelsefrihet och grym mat om han kommer ut...än har det inte lyckats. Så här ser lillebrormagen ut idag i alla fall.

/Cakemaker  

Känner inte alls för att blogga längre :( Känner mig mest deppad, tjock, otålig, bitter, irriterad, arg och så vidare. Fortfarande ingen bebis och jag orkar på riktigt inte mer! Nu har jag gått en vecka längre än med A och denna gång har jag ju dessutom foglossning som sjutton. Har försökt locka ut lillebror genom långa (låååångsamma) promenader tre dagar i rad men inget verkar ju hjälpa på denna bebis *bitter* Jag tycker att nåt borde jag få känna efter tre långa promenader som jag pinat mig igenom för att sedan vara i princip orörlig på kvällen men nä ä da. Inga kläder passar, jag går som en gammal pensionär, drar mig för att gå ut även fast det är 15+ ute för att det knakar i hela ryggen bara genom att gå ner för trapporna, nästan ingen mat får plats så allt trycks upp i halsen och jag måste sova med två tjocka kuddar. Att vända sig i sängen är ett mindre projekt och gör så ont i höfterna att jag hellre ligger still. Magen ligger i knät när jag sitter upp och jag kan inte luta mig över diverse bord vid intag av ätbara saker så varje måltid brukar sluta med minst en fläck på tröjan. Jag kan inte heller ta upp saker som jag tappat på golvet och om jag sätter mig på golvet tar det minst tio minuter innan jag lyckas lista ut hur jag ska ta mig därifrån...

Som sagt, arg, bitter och irriterad...det här tar aldrig slut!

/Cakemaker

Nej, ingen bebis än. Plutten har nu slagit syrran om längst tid i magen, vilket inte gillas av mamman! Jag vill gärna kunna klä på mig igen utan att pusta och stånka som under ett löppass. Strumpor är väl det projekt som tar längst tid och är jobbigast. Jag menar, har man magen i knät när man sitter som vanligt är det inte bara att kasta upp foten på benet eller hänga sig ner till fötterna. Bäst vore det att gå i pyjamas hela dagen men samtidigt vill jag gå så mkt som möjligt för att jobba med tyngdlagen så att säga. KOM UT NU!

/Cakemaker

Idag är det bara 29 dagar kvar till beräknad födsel, tjihoo! :D Kan ändå inte sluta att påminna mig själv om att om det blir som A är det bara 2 veckor kvar idag, 14 dagar! Sjukt! Så jag försöker intala lillebror om att storasysters sätt är väldigt bra och att han gärna får följa i hennes spår ;) ORKAR INTE MER! Idag kan jag knappt gå för det ilar och sticker vid hans huvud hela tiden. Usch usch. I alla fall, här kommer en bild på bollen :)

/Cakemaker  

I söndags övergick vi till vecka 36, vilket innebär att 35 hela veckor är avklarade och bara 5 återstår. Jag försöker fortfarande att intala mig själv och bebisen att vecka 37+nånting är vääääldigt bra att komma till världen i! Så om bebis kommer som A gjorde (tjaaaat) så är det bara 16 dagar kvar idag. Fatta va skönt det skulle va! Jag orkar verkligen inte mer. Dagarna består mest av klagan för min del. Projekt "ta-sig-från-soffan-till-toaletten" är alltid lika plågsamt och jag håller mig så länge jag kan för att slippa, även fast det kanske inte är så bra :p Magen har sjunkit en bit ner, bebisen huvud ligger i bäckenet och det känns som att man ständigt har en boll som trycker neråt så fort man reser sig. Nej, två eller tre veckor till, sen får det för sjutton vara nog! I alla fall. Under den här veckan händer det här:

Vecka 36

Nu väger barnet mellan 2200-2500 gram och längden är ungefär 45 centimeter. Barnet kan börja röra sig mindre nu, de stora rörelserna ersätts ofta med små stötar från fötter och knän. Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man till exempel puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen. Nu ökar fostervattnets mängd inte mer utan det minskar snarare eftersom din kropp absorberar en del av det. Hjärnan är färdigväxt. En del psykologer säger att barnet redan nu är medveten om sitt "jag" eftersom det kan svara på saker med till exempel sparkar.

/Cakemaker

Idag var A med mig till barnmorskan och lyssnade på lillebrors hjärta :) Hon skuttade väl mest omkring i rummet men lite spännande var det nog. Hon satt till å med kvar själv med barnmorskan i rummet medan jag sprang iväg på toaletten. Det trodde jag aldrig! :) Allt såg i alla fall bra ut. Magen hade inte vuxit lika mycket som vanligt vilket känns skönt, kanske det kommer en rätt liten bebis till? Hjärtljuden var högre än vanligt och låg på 156 i stället för runt 145 som det brukar. Men som sagt, så länge barnmorskan är nöjd så är jag det. :)

Sen vi kom hem har det inte gjorts många knop. Jag kan ju inte göra så mycket tyvärr och är med andra ord rätt less på det här med graviditet. Samtidigt som det känns lite underligt att det snart är över, kanske för sista gången. Men i alla fall, nu får lillebror gärna titta ut snart så vi kan börja göra lite saker igen. Tog i alla fall initiativet till att baka lite, det tycker ju A är så fantastsikt kul! :) Ösa å räkna är kul men när det ska elvispas håller hon för öronen :P Det blev nåt så simpelt som chokladbollar. Ypperligt gott å kul för barn att göra! Dessutom är det väldigt simpelt. Dock blir det nog jag som rullar bollar så får A fixa med typ socker å strössel å sånt sen ;)

Chokladbollar:

200 gram smör

2 dl strösocker

2 tsk vanlijsocker

4 msk kakao

4 msk starkt kaffe

6 dl havregryn

En skvätt salt

Gör så här:

Blanda ihop allt och låt stå i kyl tills smeten är tillräckligt fast för att rulla bollar av. Rulla sedan bollar i valfri storlek och rulla dessa i vad som önskas, typ pärlsocker, kokos eller strössel. Man kan med fördel även doppa de färdiga bollarna i choklad, lägga på bakplåtspapper och sen låta stelna i kyl. Lite extra chokladlyxigt :)

/Cakemaker

A har ju varit dagtorr ett bra tag nu men vi har inte riktigt tagit tag i det där med natten. För två veckor sen körde vi första testen av en natt utan blöja och det gick ju superbra! :) Till en början fick hon kissa före nattningen vid 19.30, sen tog vi upp henne runt 22 för att kissa igen och sen upprepade vi detta igen innan vi gick å la oss. Ingen av gångerna vi väckte henne så kissade hon så vi slutade med det och det gick ju prima ändå! :) Hade dock ett litet bakslag dag tre då hon blev sjuk och hostade så att det inte gick att kontrollera så vi körde med blöjan där i några dagar men när hon blev frisk så slutade vi bara och det har ite hänt en enda olycka sen dess! Vi som trodde det skulle bli så svårt...! Laddade upp med extralakan å grejer i A:s rum för att slippa rota på natten men dom har vi aldrig behövt använda. Hon var visst redo ändå :)

Veckan efter körde vi en rövare och plockade nappen också. Det började med att hon inte hittade nappen en kväll så vi pratade bort det och hon somnade hur bra som helst ändå. Körde vidare nästa kväll (man kan ju inte sluta om man väl börjat) dock med lite mer gnäll men hon somnade ändå bra. Det slutgiltiga blev när vi gick till leksaksaffären där hon fick välja ut en ny "sovkompis" och sen betala för den med sin napp. Hon stod länge och valde bland alla gosedjur men valde i alla fall till slut en väldigt mjuk och lagom stor Nalle Puh. Den tog hon till kassan, la fram sin napp och fick ta med nallen hem. Hepp så var nappen borta! :) Funderade ett tag på om hon kanske var för liten för att förstå sammanhanget men det funkade bra. Så nu har vi en riktigt stor tjej utan både napp och blöja här hemma! :) Skönt att inte behöva skriva upp "blöjor" på inköpslistan längre, i alla fall för ett tag. Snart kommer ju lillebror och ska ha blöjor i stället, men ändå ;)

/Cakemaker